8 dagar sen vi fick veta det ofattbara. 10 sen det ofattbara hände. och det kanske inte är så konstigt att man fortfarande inte riktigt förstår det där ofattbara. 

 

allt är så upp och ner. från att vara helt utmattad av sorg och tårar, och framförallt tankar, så börjar livet återgå. men sen så tänker man på ludde och förstår ingenting. han finns ju kvar, right?

 

innan minnesstunden i onsdags trodde jag att jag hade slut på tårar, men det var nog då jag grät som allra mest. man sörjer, men livet fortsätter, och det är bara så konstigt. 

 

var så skönt att umgås med klassisarna förra torsdagen och i helgen. hade inte gått annars.kände mig nog lite tom utan dem. 

 

vila i frid ludde, jag är helt övertygad på att du någonstans lever vidare, för ett liv som avslutas för tidigt kan inte bara upphöra att existera.  

 

en del av en fin dikt som stod i minnesboken.