jag vet inte riktigt om jag ens e redo att skriva av mig men den här dagen har varit pissig. 

 

rättare sagt har de senaste fem dagarna varit pissiga. men jag vet inte, det går upp och ner. 

 

jag vet och jag har accepterat att vi inte skulle kunna vara tillsammans längre, det funkar inte liksom. jag förtjänar någon som är lika kär i mig som jag är i den. 

och det hjälper att tänka så, men jag saknar honom fortfarande så olidligt mycket. ena dagen var allt så sjukt bra, mitt liv var liksom så perfekt som det kunde bli. på några sekunder så förändrades allt. jag vet inte vad jag vill göra längre, vad jag ska göra på min lediga tid, varför man ens ska ha sovmornar om jag inte ska mysa med fredrik. 

 

jag såg fram emot alla hjärtans dag, för att jag trodde han hade planerat något. jag såg fram emot ettårsdagen, våra skivor, vemdalen, sommaren och allt det är borta nu. jag vet att det låter hemskt men just nu ser jag inte fram till någonting. 

 

jag står inte riktigt ut med tanken att vi för endast en vecka sen hade en helt vanlig mysig dag tillsammans. att han var helt vanlig mot mig. så fin som han alltid varit. men sen tänker jag att det skulle lika gärna fortsatt så i flera månader till om inte han hade tagit sig i kragen. och då vill jag väl hellre ha det så här. eller vill jag det?

 

på ett sätt är det här värre än mina föräldrars skiljsmässa. för trots att dom skiljde sig hade man ändå kvar båda. nu kan jag inte prata med honom. jag kan inte tagga honom i bilder som han skulle tycka vara roliga. jag kan inte berätta saker för honom som jag alltid kunnat göra. jag får inte vara hemma hos honom längre, vara med på middagarna och myskvällarna. det känns som att man förlorat ett andra hem och det suger. jag måste låta honom vara tills jag har släppt honom, och eftersom jag inte vet hur länge det kan vara så känns det som att han är helt borta. 

 

jag är ändå inte ledsen när jag tänker tillbaka på min tid med honom, hur skulle jag kunna vara det? allt har varit sjukt bra, särskilt det senaste halvåret då vi kommit varandra ännu närmre. jag börjar inte gråta när jag tänker på våra minnen, eller på det faktum att det var exakt ett år sen vi hade vår första dejt. det är bara synd att jag inte kan prata med honom om det, trots att jag vet att han är exakt samma människa nu som han var för fem dagar sen.

 

jag hade ju inte kunnat reagera på något annat sätt, eftersom att jag är så himla kär i honom, men allt det här suger ändå.

MEN på plussidan så har jag mina fina vänner, och även om jag förlorar nya vänner med Fredrik, så har jag kvar Emelie och Jacob. Jacob är så jävla bäst just nu. 

 

kanske raderar det här inlägget om någon månad men just nu var det skönt att skriva av sig även fast typ ingen kommer orka läsa det här hahaha.